22 Maj
Dunérbukkta

Trots att nattsömnen var kort var jag riktigt pigg i morse. Chansen på att vi skulle kunna få se fler björnar var ju onekligen stor. Det första alla frågade när vi kom upp till frukosten var om björnen låg kvar på isen. Besättningen hade givetvis björnkoll på björnen och kunde lugna oss med att den låg kvar och vilade.

Efter frukosten förflyttade vi oss allihop ut på däck för att sitta och njuta lite. Idag kunde man verkligen tala om klarblå himmel. Ja det var faktiskt inte bara himlen som var blå, det låg ett blått skimmer över hela landskapet. Det var jätteskönt att sitta på däck och bara njuta. Efter en stund kom budet från bryggan att nu började björnen kvickna till och röra på sig. Han höll sig dock lite högre upp på land än kompisarna från igår, så någon zodiakjakt var det aldrig tal om. Skall även bespara alla från att se en oskarp bild på väldigt långt håll, på denna vår nalle nummer fyra.

Vårsolen värmer skönt, och just nu är livet verkligen skönt att leva!

Vid tio-tiden tyckte Jens att vi hade slappat tillräckligt, nu ska vi ut med zodiakerna. Grundtanken var nog att vi skulle kryssa runt bland isen och få uppleva den i fullt dagsljus, men så var det ju det där med björnar. Självklart skulle vi ha fullt fokus på strandkanterna. Nu började vi få in snitsen och lite fart när det gäller att hoppa i båtarna.  Idag hamnade jag i samma båt som Eva, Jan-Olof, Annette, MariAnn och Klas med Audun som skeppare. Vi la ut först och inväntade sen den andra båten. Det var samma landskap som i går kväll, men vädret gjorde båtturen till en helt annorlunda upplevelse. Nu fick vi även se några vikaresälar som låg på isen. Återigen, jag bara måste upprepa mig, ett fantastiskt och nästan overkligt sagolandskap. Det var gott om både is i varierande storlek och fåglar, framförallt då gäss. Eftersom det var helt vindstilla kunde vi gasa på ordentligt fram till isflaken, men sen blev det lite långsammare slalom åkning.

Nu kommer det två filmer från båtturen, där den första är ihopklippt av ett antal GO Pro filmer, och den andra en mobilfilm. Film nummer ett visar verkligen att jorden är rund, liksom horisonten…..

FILM:   Moonbukta 1                                         FILM:   Moonbukta 2

Efter att ha rundat berget Domen kom vi in i en ny bukt, Dunérbukta. Här dröjde det inte länge förrän det hördes ett högt hojtande från den andra båten – Ismås!!!!!  Och där på iskanten satt ett ismåspar så fint och bara väntade på oss. Vi hade tur för de flög inte iväg direkt, utan vi fick chansen till att fota dem en kort stund.

  

Ismåsen är verkligen fin, i sin helt vita dräkt och färgade näbb. Men det bästa med Ismåsen är att den trivs i isbjörnens sällskap. Skulle det här måsparet kunna innebära att det finns björn i närheten? Jens drog tillbaks ut ur viken medan vi fortsatte in i den.  Och vad ser vi plötsligt vid vattenbrynet en bit framför oss om inte en björn. Det var bara att pricka av björn nummer fem på den här resan! Björnens storlek gjorde att vi bedömde att det var en hona. Tydligen är honorna pigga på att bada, för nästan i samma ögonblick vi fick syn på henne slängde hon sig med huvudet före ner i vattnet. Plask! Nu blev det ingen lång simtur, förmodligen ville hon bara svalka av sig lite. Hon kom upp ganska omgående och fortsatte längs med iskanten. Efter att ha rullat sig i snön (ett sätt att torka på?) blängde hon på oss innan hon la sig ner en stund.

  

Audun försökte nu förtvivlat ropa upp Jens på radion, men utan framgång. Det gick inte ens när han försökte använda Origo som relästation. Under tiden hann honan resa sig och försvinna in bakom Domen. Men om nu tekniken strulade så verkade tankeöverföring fungera, för Jens kom sakta glidande mot oss. De var väl inte överlyckliga när vi berättade om björnen som de precis missat. Men med den kursen hon hade borde vi kunna möta upp längre ut på udden. Det borde dock ta en stund, så vi krokade ihop båtarna och tog en förmiddagsfika. Origo hade skickat med lite varmt vatten, saft och lite att tugga på. Gissa om det smakade gott där vi låg och småguppade i solskenet! Planen på att vi skulle försöka möta upp honan föll platt till marken, för plötsligt kom ytterligare en björn, nu en hanne, lufsande ut i bukten. Precis samma mönster som igår, han följde slaviskt i honans spår. Men något bad blev det inte, förmodligen kände han lukten av henne på land bara några meter bort från där hon hoppat i. Den här killen hade inte heller särskilt bråttom med att hinna ikapp honan, utan han la sig helt sonika ner och vilade. Tyvärr såg vi honom inte så bra från båten pga den höga iskanten. Men det fanns ju gott om isflak att hoppa iland på. Audun släppte av mig på ett och nu fick jag lite bättre skottvinkel med kameran. Men det är bara att konstatera. Jag behöver ett nytt teleobjektiv som är starkar. (Snälla jultomten……. )  Onekligen en viss känsla att stå på ett litet isflak och fota isbjörn!

Det är ju jobbigt att jaga tjejer. Behöver vila en liten stund….

Efter en dryg kvarts vila reste han sig och fortsatte sin vandring i hennes spår. Nu hade vi två björnar vi ska försöka hitta på andra sidan. Det kändes dock inte som om det var någon större brådska, så vi tog det ganska lugnt runt fjället och njöt av islandskapet.

När vi kom runt udden och var på utsidan av Domen hittade vi snart spåren efter honan. Vi körde längs med iskanten och försökte följa hennes spår. Vid ett tillfälle verkade hon ha gjort ett nytt bad, och denna gången simmat lite längre. Vi spårade henne enda in i Moonbukkta, men såg inte skymten av någon björn. Hon måste verkligen fått upp farten. Däremot såg vi ett gäng snöskoterförare som for omkring inne i bukten. Förmodligen kan de ha skrämt iväg henne till att hålla sig längre upp på land. Jag som trodde att skotersäsongen var över när jag i förra veckan stod nere vid Adventfjorden och tittade på vad jag trodde var årets sista skoterspår i snösörjan.

Beslutet blev istället att vi skulle lägga oss bland isen och invänta hannen, som borde komma snart. Och mycket riktigt, vi behövde inte vänta länge innan han dök upp.

Brumellibrum vem lufsar där……

Han gav oss en nyfiken blick när han passerade, men verkade i övrigt inte ha något intresse av smörgåsbordet som låg och guppade ute på vattnet.  Även om vi var nära stranden kändes det tryggt eftersom både Jens och Audun hade sett till att ha ett isflak framför båten som ett extra skydd. Alltid fördröjer det en attack något.

Nu kunde vi i mer än en och en halv timme njuta av en fantastisk isbjörnsuppvisning. Hannen följde iskanten hela tiden, och där honan badat hoppade även han i den här gången. Han hade fortfarande ingen brådska utan lufsade på i lugn takt framför oss. Det är verkligen fascinerande att studera isbjörnarna när de rör sig. Tung och klumpiga lufsar de fram. Men det är en väldigt effektiv gång, det går fort. Studerar man deras fotteknik närmare ser man hur de vinklar ut fötterna och riktigt paddlar sig fram genom snön. Med jämna mellanrum körde vi ut en bit från land för att förflytta oss framåt och på så sätt kunna följa honom hela tiden utan att störa honom. Om någon nu är trött på isbjörnsbilder, vanliga såväl som rörliga så kan ni sluta läsa här, för nu tänker jag frossa lite i bilder från hannens uppvisning på strandkanten.

FILM:   Nalle 1                                       FILM:   Nalle 2

Kolla in fottekniken. Effektiv i snön.

     

FILM:   Nalle 3                                        FILM:   Nalle 4

När vi trodde att det roliga var slut, dvs vi var nästan ända inne i  Moonbukkta, så blir vi väldigt förvånade. Plötsligt verkar han tappa intresset för honan och vänder om, för att följa i sina egna spår tillbaka. Ibland är djurens tecken svåra att förstå sig på. Kanske fanns det en annan hona i närheten? Eller hade hon via någon doftmarkering bett honom flyga o fara? Men vi var tacksamma, nu fick vi ännu en fin uppvisning av honom. Det var en riktigt stor och kraftig björn, något större än den jag såg i Tempelfjorden förra våren. En fullvuxen björnhanne väger mellan 400-600 kg ,och denna hade förmodligen passerat 500 kg gränsen med god marginal.  Förra resans höjdpunkt var isbjörnen på det stora blåa isberget, och de här timmarna blir säkert det mest minnesvärda av den här expeditionen. Hur kunde jag en gång för sju år sedan i Orsa Björnpark tycka att isbjörnen var ocharmig och ful?  Att se den så här i frihet är så fantastiskt mäktigt! Det har blivit mitt absoluta favoritdjur!

Efter en ny drygt fem timmars lång utflykt i zodiakerna hade vi med god marginal passerat lunchen. Förstår att kocken var nära ett sammanbrott när vi äntligen kom tillbaka. När vi väl kom tillbaka till Origo hoppade Emil, Mieze och en av matroserna i zodiaken för att försöka få en skymt av björnen.  Men det tog lite tid innan de kom iväg, så tyvärr hade han hunnit in bakom Domen så de missade honom.
När vi klätt av oss overallerna och äntligen var uppe i matsalen för lunch, stod det en bricka med glas som innehöll bubbel. Nu skulle det fina isbjörnsmötet firas! Skål!

Delar av besättningen med Emil vid rodret ger sig ut på björnjakt.

Otroligt nog hade kocken lyckats hålla maten varm, och det smakade verkligen gott efter alla timmarna ute på vattnet. Mätt o belåten flyttade jag sen ut till övre däck där jag satte mig i solen bekvämt lutad mot räcket med en kall öl inom räckhåll. Jätteskönt att sitta där och tänka igenom dagens upplevelser. Just nu mår jag riktigt bra, så bra så att tanken på att försöka börja jobba så smått igen slog mig. Nog skulle jag väl klara av en dag i veckan efter sommaren? Känns onekligen så just nu, för här på Origos däck i en värmande vårsol uppe i Arktis känner jag mig stark.

Nu fick jag inte sitta här uppe och njuta så länge, för snart kom Mart farande och började hojta om att nu skulle vi bada……Med tanke på hur många elever jag ”tvingat” att bada isvak genom åren så kunde jag ju inte banga ut nu, lite yrkesstolthet finns det ju kvar. Nu såg det ju faktiskt ganska lockande ut, det blåa vattnet såg riktigt inbjudande ut. Onekligen bättre förutsättningar än i höstas. Synd bara att vi inte var några breddgrader längre norrut så jag kunde slå mitt nordligaste badrekord på   N79° 32,2´    E012° 23,3´. `Nu befann vi oss ”bara” lite norr om Longyearbyen, dvs N78° 22,2´  E18 39,17´ Longyearbyen ligger på (N78° 22´  E15° 65´)

Insåg att det inte varit så dumt med en vattenkamera. Nu blev det inga bilder tagna av mig eftersom jag är lite rädd om kameran. Men tack vare Ulf och Jan-Olof så har jag fått ihop några bilder från badet. Tack !!!!

Foto:  Ulf Ahlqvist.

Foto:  Ulf Ahlqvist.

Foto:  Jan-Olof Karlsson.

Visst ser det blå vattnet inbjudande ut? Hade det varit palmer i bakgrunden istället för snö och is finns det nog ingen som tvekat på att hoppa i….

Det där med att snabbt byta kläder är nog en yrkesskada, men jag var i alla fall snabbt ombytt och stod snart på däck endast iklädd bikini. Julia kom med säkerhetselen, och det var bara att ta på den.  Selen säkrad, upp på stegen, nerför stegen, ett djupt andetag och så språnget ut…. PLASK! Som vanligt får kroppen en chock och andningen blir dubbelt så snabb. Nu är det ju inte första gången jag badar isvak eller rättare sagt isbad, så kunskapen om att vara kvar i vattnet tills andningen blivit normal sitter i bakhuvudet. Nu gick det ovanligt snabbt, men det var faktiskt riktigt skönt så jag låg i och plaskade och simmade lite extra. Något simborgarmärke var det dock aldrig tal om, men skönt var det. Den stora chocken även den här gången var inte kylan utan att vattnet är så salt. Den här gången var det inte heller särskilt kallt efter badet utan nu räckte det med att hänga en handduk över axlarna så kunde jag stå kvar och se på när de andra badade. Men visst var det skönt att komma in i sin hytt, ta av den våta bikinin och njuta av en varm dusch.
Det dröjde inte länge efter det att siste man kommit upp ur vattnet innan Emil startade motorerna för att påbörja vår resa tillbaka till Longyearbyen. Resten av kvällen och natten skulle vi gå söderut längs med västsidan på Storfjorden, för att under morgontimmarna runda SörKapp.

Nu skulle det inte bli mer zodiakåkande för dagen, så ikväll kunde vi njuta av ett , eller två, glas gott vin till middagen. Vilken dag vi har haft!

Hej då Östkusten! På snart återseende hoppas jag, men då blir det nog med skoter.